Absolut inte helt frisk i kroppen, men ändå en heldag av fysiska aktiviteter. Herregud vad skräp jag mår idag. Trycket i bröstet är tillbaka, men värken i kroppen är värre. Idag är det dessutom brandövningar. Undrar om man måste använda armarna då, eller om brandsläckaren möjligtvis svävar av sig själv i luften.

En kvart efter senaste inlägget var publicerat ringde kursledsaren. Han sa att jag absolut skulle stanna hemma om jag var sjuk, men jag skulle känna till konsekvenserna: man måste ha 100% närvaro för att ens få skriva provet nästa vecka. Fixar man inte det, får man komma tillbaka och ta igen vad man missat vid ett annat kurstillfälle. Pissigt värre va? Och jag fick inte heller vara en timma försenad, vilket jag hade blivit om jag hade trögat mig dit med SL så dags. Därför var det bara att använda mina sista pengar till en taxi. Jag hade varit så duktig. Jag hade gjort dagsbudget. Pengarna skulle räcka till till lönen i nästa vecka. Nu är jag mest bara ledsen. Sitter med lite mynt (ca 100 kr) och kanske 130 på kontot. Nästa månad blir det att snåla kan jag säga. Då ska jag dessutom betala över 3000 kr till CSN. Hur fan har de tänkt då???

Idag har vi självförsvar och batongträning på kursen. Det ska bli kul. Förutom lite hosta i halsen mår jag bra. Hela dagen idag ska vara "fysiskt ansträngande". Undrar vad det innebär och på vilken nivå det är. Jaja, jag lär la bli varse.

Dags att "bossa daggarna" som pappa brukade säga.  Det har ingenting med discodaggarna att göra.

Ha det bra allihopa!

Emma

Jag var på utbildningen igår. Det gick ganska bra att klara sig igenom dagen, men det hade aldrig gått utan alvedon, nässpray, snytpapper och fishermans friend. Idag däremot stannar jag hemma. Igår fick jag sovmorgon och vaknade utan feber. Idag stod alarmet på 5:45 och febern på en halv grad. Så jag skrev ett SMS till kursledaren. Hoppas verkligen att detta går att fixa i efterhand, men det vore la fasen om det inte gjorde det.

Och så en bra nyhet: Jag har fått tid på Big Ben 10 maj. Känns helt konstigt. Har inte ståuppat på en månad nu, så det känns lite avlägset. 

Ha det bra allihopa. Skriv gärna lite uppmuntrande kommentarer så blir jag glad.

Idag tänker jag inte stressa. Jag vägrar. Faktiskt vägrar jag för företagets skull. Låt mig förklara:

Jag är förkyld och känner mig matt och tung i bröstet. Stressar jag kommer jag att bli mer sjuk. Blir jag mer sjuk kommer jag att vara sjuk på måndag också. Och då blir det problem. STORA problem. Jag ska nämligen gå en utbildning för företagets räkning, som är ganska avgörande för min framtid här. Och jag tror inte att det bara är att skjuta upp den till ett senare skede hur som helst. Jag måste vara frisk! Eller åtminstone tillräckligt frisk för att vara där.

I morgon är det stora hjärtedagen. Skulle så gärna vilja ta med min älskling i ett specialchartrat plan bara för oss, där passupparna serverar skumpa och lyxchoklad från Schweiz. Vi skulle flyga till Las Vegas och vinna storkovan och se någon tuff show på kvällen. Sen skulle vi spendera natten på lyxhotell och äta värsta frullen på morgonen. Då tror jag att vi båda skulle få ut ganska mycket av vår Valentindag. *räknar mynten i plånboken* 11.... 12... 13... och femtio. Vad får jag för 13,50? Hm... Samuel! Vill du bli min Valentin? Jag har 13,50 kr och en jävla massa kärlek! Allt är ditt om du vill ha det :).

Puss på alla glada

Jag är så fruktansvärt trött. Har stressat runt och fått massa saker gjorda sen jag började i morse. Men nu tog det slut. Jukeboxen blev tyst. Jag vill hem och sova. Det tråkiga är att jag egentligen har massa mer saker att göra. På måndag lämnar jag över till en ersättare som ska sitta här medan jag går på utbildning för jobbets räkning. Jag vill inte ha en massa som släpar efter när han ska ta över. Och speciellt inte sånt som jag har tagit på mig att göra. Har hosta och lite tryck i bröstet. Vill INTE bli sjuk. Fan, jag har ju running club ikväll. Vill gå! Eller springa rättare sagt.

Det roligaste som hände idag var nog när jag öppnade posten. Det har börjat komma konstiga saker hit. Igår kom det en miniatyrisk chokladkaka. Den åt jag upp. Idag fick vi ett brev till Hasse Aro. "Åter avsändare" stod det. Det roliga var att vi inte är avsändaren. Hasse hade fått en inbjudan till en förhandsvisning på filmen High School Musical III. Det var bara det att visningen ägde rum 28 september 2008. Stackars Hasse! Undrar vem det är som har skickat honom en inbjudan som är fem månader gammal!

Trött! Vill sova. Låt mig sova. Zzzznark.

Emma

Oj vad folk har sprungit omkring mig idag. Jag har inte hunnit skriva något blogginlägg. Det är ett bra bevis på hur mycket jag har haft att göra. Skönt! Då går dagen!

Bland annat har jag borrat i en vägg med en jättestor borr. Kände mig riktigt händig faktiskt. Ronnie (kollegan) tog bild också så jag har bevis.

Ikväll ställer jag in tvättiden och umgås med min älskling. Jag har printat ut ett recept på kycklingsoppa. Om ni läser hans blogg förstår ni varför jag har gjort det. Ska handla på vägen hem och sen bara mysa resten av kvällen.

Massa kramar till er. Ska stressa på det sista så att jag får komma hem i tid. Jag går alltid prick när jag slutar och inte en minut senare. De får vad de betalar för. Sen blir jukeboxen tyst.

Ciao

Idag vilar min vänstra arm på en liten kudde bestående av två vantar och en mössa. Armbågen får under inga omständigheter vidröra något annat än bomullen och kirurgtejpen som täcker den. I söndags tog jag mig runt en en mil lång isbana och igår, när jag skulle gå 200 meter  på en gångbana hände det. Jag gick vid sidan av banan för att undvika den värsta isen. Yeah right. En iskana stupade rakt ner i dyngmörka skogen och jag såg den inte. I ena handen hade jag en banan och i andra handen hade jag ett halvätet päron. Båda frukterna for våldsamt åt varsitt håll när jag som i en pajkastarfilm störtade ner. Som en skrikande backhoppare landade jag delvis på ryggslutet, men framför allt på... just det. Vänster armbåge.

På T-banan hem satt jag med tårar i ögonen eftersom jag hade ont från axelfästet till fingerspetsarna, men samtidigt skrattade jag hejdlöst åt frukterna, som forit så kaskadlikt ur händerna på mig. Jag fick byta plats flera gånger och försöka gömma mig i ett hörn (lätt att hitta ett folktomt hörn på en T-bana på bästa pendlingstid en måndag) för folk måste ha trott att jag var helt sjuk i huvet.

Sen drog jag på Balance och sprang på bandet i "Running Club". Det var fanimig det hårdaste passet EVER! Vi tog oss ca 9 km på 70 min i intervallträning. När jag trodde det var slut och var glad att jag hade klarat det visade det sig att vi hade en tredjedel kvar. Det var den mest angenäma nära-döden-upplevelse jag har haft. Efteråt fick jag frossa och eftersvettningar om vartannat. Men den här gången tror jag att mitt kostval var något bättre: ett halvt hekto obehandlade nötter, en banan och två oatly med apelsin- och havtornsmak. Det är något av det godaste jag har druckit. Om ni inte har provat, så gör det! Hur som helst måste detta intag varit bättre än gårdagens frosseri!

Massa kramar på er

Ta det lungt ute på isarna!

Emma

Det var en helskön helg verkligen. Solning och middag i fredags kväll. Quality time med Samme på lördag dag. Fest hos "Majija" på lördagskvällen. Sen blev det söndag. Då låg jag i några timmar och tittade på "24 maraton". Sen åkte Samme till stan och tränade med "El Pedro" och inte kunde jag ligga där och glo mer.

Jag snörade under djupa suckar och markerande protester på mig joggingskorna och gick ryckigt och motsträvigt mot löpspåret. När jag kom fram upptäckte jag till min besvikelse att hela spåret var fullt av glashal is. Jag började bambilikt att ta mig framåt och tänkte först ta kortaste vägen, som är 1,25 km. När jag kom till den del där det svänger av mot femkilometarn tänkte jag att "ja, kanske det är lite mindre halt där". Mmmm, för min femkilometersrunda ligger ju i tropikerna och inte i samma gamla kalla Täby-skog som begynnelsen av spåret. Så jag halka mig vidare. När de gröna markeringarna svängde av mot enmilaspåret tänkte jag att "okej, det funkade inte förra gången, men NU måste jag väl ändå hamna på sydligare breddgrader". Nä, skämt åsido. Faktiskt tänkte jag att "om jag nu bara kan gå, måste jag ju gå mycket längre för att det ska bränna samma mängd fett".

En bra bit in på enmilaspåret började jag med huvudräkning. Lustigt att jag inte orsakade storbrand i den nerfrusna skogen av sånt huvudbry. Jag räknade ut att det skulle ta mig 2 timmar att gå en mil. Historien slutade med att jag traskade i ca 8 km innan mörkret spelade mig lite spratt. Jag halkade till och hamnade med hela vänsterfoten i en iskall vattenpöl. Jag kunde som tur var välja en asfalterad väg och springa till Täby Centrum. En liten nätt tur på ca 4-5 km. Sen var jag helt borta i huvet av den långa promenade/löpturen.

Jag visste så mycket som att jag nog behövde äta något. Jag hade bara fått i mig frukost + ett äpple och klockan var över 17. Däremot var all övrig förnuft bortblåst och jag kunde inte för mitt liv komma på VAD jag skulle äta. Så jag köpte en drickbar yoggi och 6 st bitar ur naturgodiset: kokostoppar förstås. Sen drog jag hem och stuvade makaroner! Välkommen tillbaka till plus/minus Noll, Emma! Hoppas du njöt av att vara skogsmulla för två timmar av ditt liv.

Ikväll blir det runners club på Balance. Och lite mer genomtänkt kosthållning. Känns som att jag helt tappat tråden när det gäller det där. Börjar liksom känna mig lite vilsekommen. Hoppas jag hittar tillbaka på rätt spår igen. Och att det spåret INTE är fullt av is.

Hej på er!

Emma