Jag höll mitt löfte och provade att träna igår för första gången på 10 dagar. Jag stod i 23 minuter på en stepmaskin och brände blott 232 kalorier. Rätt dåligt för rätt mycket slit. Sen körde jag chins, mage och rygg. Ingen yrsel att tala om direkt :). Så nu blir det träning i helgen igen och från och med nästa vecka ska jag köra på som innan. Ja, kanske inte helt som innan, så att balanssinnet går in i väggen igen, men åtminstone fyra träningstillfällen per vecka borde jag få till.

Igår var jag PMS-hungrig. Det är ett galet tillstånd av hetsätande utan att bli mätt. Jag testade med allt: delicatoboll, choklad, pepparkakor, lasange, macka, yoghurt. Jag blev fan inte mätt hur jag än åt. Eller jo. Vid midnatt vaknade jag upp och ville spy. Mådde så jäkla illa, men som tur var kunde jag somna ifrån illamående och vaknade upp till en ny dag med nya möjligheter.

Jag läste Metro i morse och för första gången behövde jag inte krysta för att komma på något halvbra till "bubblan"-tävlingen. Jag kom på något direkt och skickade in mitt förslag. Håll utkik efter mitt namn i morgon :). Eller om det nu är i övermorgon. Det var i alla fall en bild på tre gubbar i otäcka masker med huggtänder. Kommer jag med har jag svart på vitt att jag i någon slags mån har humor!

Många kramar från lilla mig

Jag har inte gjort något speciellt idag, men har haft lite smått och gott att ta itu med på jobbet. Min tacksamhet ligger i att jag har mått bra idag. Riktigt riktigt bra. Inte bara lite sådär småyr och "jag klarar mig bara jag sitter större delen av min arbetsdag" utan sprittande pigg och energisk. Måtte det hålla i sig! Jag har lovat mig själv att träna om jag kan vara fri från yrsel tre dagar i rad. Då borde det väl inte vara några problem. Jag har fått en herrans massa tips på vad det kan vara jag lider av. Gravid säger de flesta (faktiskt bara kvinnor än så länge...), men det är inte helt fallet. Mamma sa att jag brås på henne och därför skulle hänga över en toalettstol och råspy om jag var med barn. Mamma vet alltid bäst. Hon trodde det var mentalt. Har haft en svår period i långt över ett år och kanske detta är kroppens sätt att reagera ut sig?  I övrigt har jag hört förslag som "brist på järn" och "infektion på balanssinnet inne i örat". Någon som har fler teorier?

Igår kände jag mig yr igen. Det verkar inte vilja sluta. Det kom efter en promenad som blott var någon kilometer ut i skogen. Jag skulle få besök och hade förväntat mig att han skulle komma långt senare, men han ringde några meter in i vad som skulle bli min fem kilometer långa joggingtur och sa att han var på g snart. Och tur var väl det. Jag tog närmaste vägen hem, rev med mig en massa mossa och grangrenar på vägen och drog hem och duschade. I duschen snurrade det till.

Sen kom kompisen, jag hjälpte honom att skriva ett CV, åt lite och gick på köpcentret. Sen drog jag hem och vilade en timme innan jag julpyntade inför advent.

Idag ska vi på julmarknad! Hoppas jag kan gå där utan att falla ihop.

Många kramar från mig

Nu sitter jag på jobbet. Har ätit allt jag har velat äta och sovit ordentligt sen jag fick lämna jobbet i tisdags. Nu drar jag igång igen med samma ambitioner, fast ett lite modifierat tillvägagångssätt. Jag ska köpa proteinpulver och dricka det efter träningen och på måndagar, när jag har det hårdaste passet av alla, ska jag nog rent av äta en liten macka efter träningen.

Usch, känner mig simulant nu när jag sitter här på jobbet igen. Lite yr är jag kanske... Fast inte illamående. Nej, absolut inte illamående. Och benen känns starka. Jorå.... Det är bara flashbacks och inget annat.

Igår shoppade jag. Jag köpte ett par byxor i storlek 38. Jag har inte kunnat ha ett par byxor som varit mindre än 42 på många år! Jag stod i omklädningsrummet och insåg att jag faktiskt är nere i min drömstorlek. Drömvikten är några kilon bort, men drömstorleken är här nu. Jag har aldrig haft några ambitioner att få 36 i byxstorlek. 38 är alldeles perfekt. Sen köpte jag en t-shirt i storlek 36. Sen stod jag hemma framför helkroppsspegeln och gapade. När sambon kom hem från jobbet var det finstädat i hela lägenheten och jag hade fyllt vårt hem med levande ljus och lagat middag. Jag hade nya kläder och nyfixat hår. I helgen ska jag sätta upp adventspyntet. Fy fan vad det ska bli roligt!

Älskar dig, min underbara. Du är det bästa som har hänt mig!

Emma

Det slog till kort tid efter senaste blogginlägget. Jag åkte hem vid lunchtid och har nu sjukanmält mig i morgon också. Vågar inte annat än att lyssna på kroppen. Jag sätter hälsan i första rummet, alltid. Cheferna suckade djupt och lät inte direkt som att de unnade mig att vara hemma och vila upp mig, trots att jag inte vågade resa mig på typ en timme i förmiddags. De tycker nog mest att jag har ställt till det för dem och skapat extra jobb för andra. Men bättre att vara hemma en och en halv dag nu och vila upp mig än att behöva sjukskriva mig en längre tid sen. Eller hur?

Jag ska tänka över mitt leverne lite. Jag ska sluta tro att jag kan träna lika hårt som Samuel. Jag är ingen man. Han har 30% mer muskelmassa än jag enbart på grund av att han är man. Sen har han givetvis mer muskler än så för att han är atletisk också. Min kropp hänger inte med. För ett år sen var jag "träning är jobbigt och ska genomlidas några stackars gånger i veckan och jag äter godis på helgerna och husmanskost i veckorna". Nu är jag "träning ska utföras fem gånger i veckan och jag äter aldrig onyttigheter, utan proppar kroppen full med antioxidanter tills den kollapsar". Kanske jag borde göra övergången lite försiktigare för kroppen. Kanske den annars inte nöjer sig med lite yrsel och svimningskänsla nästa gång...

Jag har börjat gå upp tidigare, komma hem senare, jobba längre dagar, äta mindre och träna hårdare. Det har blivit mörkare och kallare. Jag tycker inte det är så konstigt att jag är trött egentligen. Jag anstränger mig åt alla håll och sliter som ett djur varje dag med kost, träning och jobb. Det var ett superskönt pass igår, på tal om träning. Jag gjorde en lite smartare grej den här gången än förra: jag värmde upp innan passet. Jag hade faktiskt bränt hela 200 kalorier innan passet ens hade börjat och sen lät jag min kära personliga tränare och tillika pojkvän stretcha mig ordentligt efteråt. Ingen träningsvärk idag faktiskt. Men den kommer nog i morgon!

71,2 vägde jag i morse. Det är nog helt okej, för nu tror jag faktiskt att det är den vikten jag har gått ner. Det är nog inte en hägring den här gången, som förra veckan när vågen stod på strax över 70 och jag jublade högt och länge hela dagen. Åtta hekto första veckan, är väl inte så dumt? Eller?

Jag har gått upp ett kilo sen sist jag skrev. Så man kan säga att det är en ny, lite fetare kvinna som sitter vid tangentbordet idag. Hon har sbårt att pricka rött vokstäber, egtersom hennes breda fingrar kommer pt minst två tangenter åt gångem. Haha, näääää skojar förstås. Det är ju jag! Emma! 7 kilo smalare än förra året. Är impad över vad jag har åstadkommit det här året och undrar vad som finns över för det här nyårets löfte. Kanske bli lite bättre på att spara pengar och resa någonstans med min älskade i sommar? Indien? Eller Thailand? Vi pratade om Sydafrika men det tror jag är lite för dyrt för oss.

En halvtimme kvar av dagen. Sen ska jag till Balance och träna Kettlebells. Sambon bangar. Jag förstår honom. Det är väldigt påfrestande för benen och med tanke på hur hans ben har mått senaste tiden, är det dumt att riskera dem. Jag var på samma pass förra måndagen och träningsvärken satte igång ungefär en kvart innan passet var slut och ebbade ut någon gång på torsdagseftermiddagen. Jag gick runt i tre dagar som att jag var uppstadgad med en blomsterpinne.

Åh, vad jag behöver massage. Tror att jag sitter väldigt illa här, för nacken har börjat ömma som tusan. Likaså axlarna. Vi ska ta hit en massör, men hon var fördjävla dyr tyckte jag. Det blir till självkostnadspris förstås. Nu är det ju hårda tider.

Kram på er!!!

Jag vet inte hur mycket jag förhåller mig efter KBT-metodens regler. Jag vet heller inte hur mycket jag faktiskt behöver KBT-boken jag började läsa häromdagen. Jag betvivlar att jag behöver KBT-frågorna i nuläget (men de kan komma till nytta i framtiden om motivationen brister). Vad jag däremot är väldigt säker på är att vågen i morse visade 70,1 och att det innebär att jag har gått ner 1,8 kg på fyra dagar! Det låter inte som en hälsosam viktnedgång, men lyckas jag fortsätta ner och sen på något vis hålla kvar mig ett tag, så tror jag kroppen bestämmer sig för att det är 68 kg jag ska väga. Fast nu har jag återigen börjat fundera på om 68 kg verkligen räcker. Jag har svårt att tänka mig att jag ska ner två ynka kilo till och sedan vara nöjd. Bukmåttet kan vi prata lite om också:

Som mest: 104 cm

Efter viktnedgång nr 1: 97-98 cm

Idag: 94,5 cm.

Lyckan ler mot mig och faktiskt tror jag Herr Paulun och hans piller har lite med saken att göra. Tack, Fredrik!

Dags att gå till jobbet. Hej svejs